Recension av Adornoavhandling

Konst, natur, sanning: det är inga blygsamma begrepp som Uppsalaestetikern Camilla Flodin försöker belysa i sin nyutkomna doktorsavhandling Att uttrycka det undanträngda. Den huvudsakliga ambitionen är enligt författaren att blottlägga hur dessa tre axlar konvergerar mot en gemensam punkt i den tyske nittonhundratalsfilosofen Theodor W. Adornos författarskap.

I Sverige har endast ett fåtal avhandlingar lagts fram som specifikt avhandlar Adorno och ingen mig veterligen inom filosofi. Man kan till exempel nämna sociologen Anders Ramsays Upplysningens självreflexion (2005), litteraturvetaren Anders Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap (2003) och teologen Mattias Martinsons Perserverance without Doctrine (2000). Trots att det finns avhandlingar om Adorno i Sverige har han knappast haft något avgörande inflytande inom humaniora eller samhällsvetenskap.

Flodins avhandling försöker att utreda hur konsten blir ett slags påminnelse om den natur människan undanträngt genom att göra naturen till ett vetenskapligt objekt att behärska. En av de bärande tankarna hos Adorno är att mänskligheten frigjort sig från naturens fängelse genom civilisationens behärskande av den – men att naturbehärskandet i samma rörelse blev ett behärskande av den mänsklighet den var ämnad att befria. Människans befrielse – hennes upplysning – kännetecknas därmed av en inneboende splittring. Samtidigt som mänskligheten framträder som självmedvetet och upplyst subjekt, utträder hon ur naturen. När avståndet från naturen (människans ursprung) tilltar blir människan alltmer främmandegjord (eller omvänt: naturen blir främmande.) Flodin visar elegant hur konsten i detta sammanhang får en unik position: autentisk konst bär enligt Adorno på ett sanningsmoment vilket åskådliggör sprickorna i det samhälle som stelnat till ett slags andra natur. Flodin visar i sin avhandling hur Adorno ger konsten ett slags utopisk funktion genom att bryta med det instrumentella tänkande som antas dominera det övriga samhället. Konsten vittnar om att samhällets nuvarande förhållande till sitt andra (oavsett om det gäller natur eller djur) inte är förbunden med något slags nödvändighet. Därmed laddas konsten även med ett slags revolutionärt moment. I den bild som Adorno uppställer ingår konsten i ett symbiosförhållande med filosofin. Konsten upplåter det obestämbara element (det icke-identiska) som trotsar begreppslig fixering. Filosofins uppgift blir att uttolka konstens sanningsmoment: att uttrycka det undanträngda.

Genom att fokusera naturens och djurens betydelse för Adorno vill Flodin ”lyfta fram ett undanskymt spår i [Adornos] tänkande, och peka på en öppning ut ur den återvändsgränd som hans konstbegrepp ibland antas leda till”. Flodin menar att Adorno ingalunda begränsar autentisk konst till en högmodernistisk sfär. Denna ”räddning” öppnar upp för meningsfullheten i att återvända till Adorno även i en postmodern era. Ändå bör man nog poängtera att den självreflexivitet som Adorno menar utmärker autentisk konst kan verka aningen godtycklig och elitistisk: ibland kan det verka som om Adorno upphöjer sina egna smakpreferenser till norm. Exempelvis sammankopplar Adorno jazz med fascism och ser hammondorgelns inträde i reklamvärlden som ett uttryck för en vulgariserad värld.

Genom hela avhandlingen lyfter Flodin fram ”historiciteten” i Adornos projekt. Hela det register av begrepp som Adorno använder, framhäver hon vidare, har en historisk dimension. Flodin visar att Adornos begrepp aldrig är monolitiska och statiska, utan snarare befinner sig i samspel med andra begrepp i en viss konstellation. När det gäller Adornos begrepp om konstens autonomi sätts den i förhållande till naturens avförtrollning som kännetecknar den civilisatoriska missionen från Odysseus och framåt. Flodin understryker även att Adornos tänkande inte hör hemma i något slags teleologisk förklaringsmodell, samt visar hur Adorno i en överraskande vändning menar att det är utifrån den moderna konsten man ska förstå den förflutna, snarare än tvärtom.

Flodins avhandling visar exemplariskt hur Adorno väver samman olika begreppsliga fibrer till en övergripande väv, där begreppen vad gäller relationen mellan konst, natur och sanning tänks genom varandra. Trots att Adornos författarskap är minst sagt svårpenetrerat lyckas Flodin göra honom någorlunda begriplig, även för den mer allmänt filosofiintresserade läsaren. Flodins akademiska stil är enkel och synnerligen klargörande. Dessutom lyckas hon med att motivera varför Adorno alltjämt är intressant att läsa. Det är en prestation.